När inlandsisen för 10.000 år sedan drog sig tillbaka höjde sig Åsön – det blivande Södermalm – sakta ur havet och blev en ö i ytterskärgården. Fatburssjön var en havsvik av den dåtida Österjsön. Genom landhöjningen snördes viken av från havet. Under bronsåldern, för 3.000 år sedan, blev den en insjö med utlopp i Årstaviken. Under medeltiden var sjön rik på fisk och kallades därför Fatburen – fatbur betyder förrådshus, visthusbod. Sjön var också uppskattad för sitt rena och friska vatten.På 1600-talet fick Stockholm sin första stadsplan. Nya raka gator skulle dras fram. För att kunna dra Götgatan rakt söderut dikade man ut och torrlade den vik av Fatburen som låg i vägen. Sumpmarkerna sydost om sjön avvattnades genom ett kanalsystem som fortsatte i Stora Stadsdiket, Fatburens ursprungliga utlopp. Sjöns vattennivå sänktes, den förlorade sitt direkta avlopp och blev en stillastående pöl, ett träsk som snart började växa igen. Byggnadsverksamheten på Söder satte fart på 1600-talet, och folkmängden ökade. Kring Fatburens stränder fanns såväl de rikas eleganta malmgårdar och de fattigas enkla trähus. Under förra hälften av 1700-talet förändrades befolkningssammansättningen på Söder. Många små fabriker anlades här, och arbetarna bosatte sig i närheten. Fint folk sökte sig åt annat håll. Palats och malmgårdar fick en annan användning än den ursprungliga. Lilienhoffska huset vid Medborgarplatsen blev Katarina församlings fattighus. Fatburssjön hade förvandlats till ett osunt och illaluktande träsk. Kring sjön fanns textilfabriker, bryggerier, slakterier och orenlighetsreservoarer (offentliga soptippar). Sopor och avskräde stjälptes i sjön. I slutet av 1700-talet var dödligheten i trakten oerhört hög, och man anade att detta hade samband med sjöns förorenade vatten. De första förslagen att fylla igen sjön framförs nu.
Sjön fylldes slutligen igen, men anledningen var en händelse som inte hade något med hälsovård att göra. Vid 1800-talets mitt kom järnvägsepoken, och 1858 beslöts att Fatburssjön skulle fyllas igen för att ge plats åt Stockholms första järnvägsstation. 1860 var Södra station klar. En sammanbindningsbana planerades, och en järvägstunnel sprängdes under Söder. 1871 invigdes Centralstationen, och Södra station var inte längre Stockholms enda järnvägsstation. Miljön kring Södra station var lantlig, och rester av sjön fanns länge kvar. 1926 byggdes en ny personstation vid Timmermansgatan. Den gamla stationen blev godsstation och revs några år senare. Fatburen var en seglivad sjö. Rännilen, en sista återstod av Stora Stadsdiket, fanns länge kvar. Området väster om 1920-talets Södra station var ett sankt och skräpigt hörn där man ännu under senare delen 1980-talet kunde finna vassruggar som minde om den gamla Fatburssjön. På 1980-talet började man planera att omvandla stationsområdet till ett bostadsområde. En ny station, numera för pendeltågstrafik, har byggts liksom ett stort antal moderna byggnader där den mest kända är Bofills båge. /Monica Eriksson, Stockholms Stadsmuseum |
